Psykiatrin
Efter flera år inom somatiken (fysiskt sjuka) så är jag van med ett arbete som i de allra flesta fall ger goda resultat. Då menar jag att man träffar en patient som är sjuk, behandling ges och han/hon blir bättre (oftast tom helt bra). Visst har jag träffat på en del sorgliga och tragiska fall och dödsfall inom somatiken men i det stora så överväger det goda resultatet.
Nu, när jag arbetar på psyk, så får jag tänka om. Ganska mycket! Här gäller det att jobba för att bygga upp en relation, ett förtroende, att vara beredd på få lögner kastat i ansiktet på en, att bli sviken samt att ta ett steg fram och ofta två tillbaks. Jag måste också ha i tankarna att många av de patienter som jag träffar är kroniskt sjuka vilket innebär att de aldrig kommer att bli helt bra.
Igår, så raserade allt jag byggt upp runt en patient. Jag var helt övertygad om att mitt arbete hade gjort skillnad. Jag trodde att jag hade fått patienten på andra spår, att jag byggt upp ett förtoende. Nepp, så var inte fallet visade det sig!
NEJ, jag får inte ta det personligt, det är vad som sägs iaf. Men det är svårt, så otroligt svårt!!! Och det handlar om att jag inte är van att måsta börja om på ruta ett när vi nästan var i mål. Trist som 17!
Undra om jag någonsin kommer att vänja mig vid denna typ av arbete?
Låter jobbigt och frustrerande, men ge inte upp!
det var jag som skrev förra inlägget... /Pia
Du gör det bra som jobbar inom psyk. Jag tycker att det verkar intressant, men jag skulle nog inte palla frustrationen!
Det blev en hel del shopping faktiskt... hade inte riktigt tänkt handla så mycket alls, men lika förbajjat så hamnade jag på 800 spänn. Men jag tycker nog att förra kollektionen var lite roligare med mycke 70-tal. Nu är det ju mer 80-tals inspirerat.
Känner igen mig i det du skriver... Och visst är det frustrerande som f*n många gånger, men det är bara att kämpa vidare. Som sagt var; ett steg fram, två steg bak...
Ha det!
Jag tycker att du gör det oerhört bra som orkar! Själv skulle jag nog aldrig klara av ett sånt arbete, jag skulle nog ta allting personligt. Men det vore ju konstigt om du INTE reagerade som du gör. Du verkar ju brinna för ditt arbete, och då är det ju inte konstigt att det blir jobbigt med motgångar. Kämpa på!
