Johanna

Sen jag blivit mamma så förvånas jag över hur barnsligt lite som behövs för att man ska bli mäkta stolt och imponerad. Från början handlar det om utvecklingsskedena, dvs från att de börjar följa med blicken, börjar vända sig till de första vingliga stegen. Sen är det talet, vilket jag personligen tycker har varit det roligaste. Att kunna kommunicera, än så länge på en inte allt för hög nivå, men hon kan förmedla i ord vad hon vill och göra sig förstådd på ett annat sätt än tidigare.

Varför jag tar upp detta nu är för att jag har blivit så impad över Agnes färdigheter i att rita. Hon är hur duktig som hellst. Jag köpte en målarbok för ett tag sedan. Denna älskar hon och kan sitta hur länge som hellst och rita. Men det jag är så förvånad över är hur "noga" hon fyller i de små figurerna, det hade jag aldrig trott att hon skulle göra.


Sen, för ett ganska bra tag sedan, så ritade hon en gubbe. Eller snarare ett ansikte med ögon och mun. Vet inte om det bara var en slump för det har aldrig hänt igen men den är iaf sparad och arkiverad. Men hon fick med båda ögonen och munnen, dessutom på rätt ställe. Ska fota teckningen ngn dag så ni får se.

Från mig så har hon inga konstnärliga gener att hämta för jag är nästintill katastrof på att rita. Däremot så är Jimpa grym så det kanske finns hopp på den fronten, haha!