Lillgubben
Usch. I morse så var det riktigt jobbigt att åka iväg till jobbet. För hur lätt är det att bara nonchalera en liten kille som springer efter mig med armarna uppsträckta och inte vill att jag ska lämna honom. Vad hände? Det har ju gått så suveränt bra de sista 2 veckorna! Nåja, imorgon är en ny dag. En dag med en lika smärtfri lämning som de tidigare lämningarna. 
Det var en sån här olycklig blick som jag lämnade kvar på dagis. Men enligt personalen så vände det så fort jag slagit igen dörren. Det känns ju skönt att höra även om det är den olyckliga minen som finns kvar i minnet hela dagen. Han får sluta plåga sin stackars mamma på det viset!
Men du, hur stor har han blivit!!?? Stora killen ju. Tänker ju han som en bäbis.
Visst blir han mer å mer lik storasyster också? :-)
Åh, det där känner jag igen. Inte kul att lämna på dagis då dom inte vill vara där. Det skär verkligen i mammahjärtat.
Tur att det oftast går över direkt man satt sin fot utanför dörren. Hoppas det går bättre imorgon.
De är här för att plåga sina mammor lång tid framöver ;-)
Vilken jättefin bild Johanna!
(Väldigt lik syrran måste jag säga:-)/Lillemor
Men lilla gubben, så ledsen han ser ut =( Hoppas han är gladare idag! :-) KRAM!
Men lillhjärtat då!!! Vilket godis...
Superfina bilder johanna...
